Fr.v. Romersk marmorstaty Paestum, Italien - Väggmålning Pompeji, Italien - Kejsar Nero, marmorbyst, Nationalmuséet i Neapel - marmorpelare, Perge, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Upplösning av Det Romerska Riket

År 476 har i traditionell historieskrivning angivits som året då Romarriket upphörde att existera och medeltiden inleddes. Detta skedde naturligtvis inte som genom ett vingslag, men året är ändå en milstolpe och markerar starten på bygget av vårt nuvarande Europa. 476 avsätts den siste Västromerske kejsaren Romulus Augustulus och kampen om herraväldet skapar nya uttryck. Den östra rikshalvan, det Östromerska Riket, senare känt som det Bysantinska Riket gjorde till en början anspråk på att försvara sina bundsförvanter i väst, men utvecklingen ville något annat. Skillnaderna mellan de två rikena ökade, liksom trycket på rikets östra gränser, vilket krävde mer och mer resurser. Väst lämnades åt sitt öde medan det Bysantiska riket varade ända fram till 1453 då Osmanerna erövrade Konstantinopel. Bysans var då starkt reducerat och omfattade endast staden innanför murarna.

Orsaken till det som man ändå får benämna som Det Romerska Rikets Fall ansågs länge bero på att Västrom inte kunde försvara sig mot alla kringliggande stammar och folkgrupper som hotade Riket. Sanningen är snarare att Imperiet stegvis upplöstes genom interna beslut. De Västromerska Kejsarna överlät successivt kontrollen över olika områden till lokala stammar. Romarna beskriver dessa i sin historiskrivning som Germanska Stammar. Som motprestation skulle de försvara Riket mot andra folkgrupper och ingå en pakt med Kejsaren, Feoderati. Dessa bildade snart egna Kungariken, men erkände fortfarande formellt Kejsaren som överhuvud trots att de styrde sina egna områden utan någon egentlig inblandning från Kejsaren. Detta ledde till att de olika rikena som på papperet lydde under Kejsaren i praktiken blev självständiga stater. Kejsarens överhöghet blev endast symbolisk. I början av 470-talet hade processen gått så långt att Kejsaren bara kontrollerade nuvarande Italien, och i realiteten var Kejsarens makt även där mycket begränsad.

Ursprunget till att det Romerska Imperiet efter hand delades och Västrom upplöstes kan spåras till interna stridigheter och svårigheter redan på 200-talet. Rikets storlek var en bidragande orsak, men det var i början av 300-talet, när det militära läget gentemot såväl Sassaniderna i öst, som hotande grupper från väst och norr, stabiliserats, som det hände mycket i rikets inre utveckling. Kristendomen blev alltmer accepterad och Konstantin den store, som var Kejsare mellan åren 306-337, gynnade Kristendomen, som nu blev helt accepterad och från år 380 statsreligion. Konstantin lät också flytta huvudstaden från Rom till den nya staden Konstantinopel. Ett första steg mot att dela riket permanent hade tagits. Samtidigt hade det skett en anpassning av krigsmakten. Många höga militärer och specialtrupper hämtades från olika stammar. De högre militärerna, med ickeromersk bakgrund fick efterhand mycket makt, och i mitten av 300-talet var de flesta generaler i krigsmakten hämtade utanför den Romerska sfären. Dessa generaler kom sedan att spela en stor roll när det Västromerska riket successivt upplöstes under 400-talet.

Fr.v. akvedukten i Segovia, Spanien - Pelarruin, Perge, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

De västra och östra riksdelarna skiljde sig också åt på flera andra viktiga områden. I den västra delen talades Latin medan språket i den östra delen dominerades av Grekiskan. Kulturellt fanns det också skillnader vilket fortfarande märks i konsten och arkitekturen. Det fanns alltså naturliga förutsättningar för att utvecklingen skulle gå i en riktning där Romarrikets västra och östra delar successivt gled ifrån varandra.


Pompeji, Italien. Fr.v. Golvmosaik - Väggmålning.

År 395 brukar anges som året då Romarriket delades i två riken - Västrom och Östrom. I själva verket hade under hela den tid som benämns som Dominatet och som omfattar åren 284-476 riket styrts av flera Kejsare, från olika städer. Delningar av riket hade för övrigt förekommit redan innan Kejsartiden med de två så kallade triumviraten 60 och 43 f.Kr. Nu förblev emellertid delningen permanent. Romerska riket utvecklades nu till två i realiteten självständiga stater. Östrom med Konstantinopel som huvudstad medan Västroms korta era hade Ravenna som huvudstad. När sedan ekonomin och den militära kontrollen sviktade för Västrom under 400-talet och Östrom inte kunde bistå sitt systerrike blev delningen total och kvar blev endast Östrom, eller det Bysantiska riket.

Fr.v. akvedukten utanför Taragona, Spanien - Forum Romanum, Rom, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

Emellanåt under historiens gång har Europa invaderats av centralasiatiska nomadfolk som spridit skräck på kontinenten. Mongolinvasionerna på 1200-talet var de största, men Hunnernas invasion i början av 370-talet kom att få mycket stora konsekvenser för Europas framtid. Invasionen ledde till en stark oro bland stammarna runt det Romerska Riket och trycket mot Romarrikets nordöstra gränser ökade.

Fr.v. Colloseum, Rom, Italien - Romerska arenan i El Jem, Tunisien. Foto Tommy Sörstrand.

Goterna var en samling stammar som ursprungligen bodde mellan Östersjön och västra delen av nuvarande Ukraina och som Romarna benämnde med ett samlingsnamn, Germanska stammar. För att hindra Goterna från att invadera riket tillät Kejsaren att Ostrogoterna, även kända som Östgoter, skulle få bosätta sig söder om Donau. I gengäld skulle de försvara riket mot såväl Hunner som andra stammar. När de nyvärvade bundsförvanternas löner uteblev gjorde Ostrogoterna uppror, och kejsar Valens led år 378 ett svårt nederlag vid Adrianopel.

Fr.v. Akvedukten i Evora, Portugal - Gata i Pompeji, Italien.

Kommande Kejsare lyckades för kort tid förbättra relationerna med Ostrogoterna men år 394 bröt de upp från området söder om Donau och inledde en plundringsvåg över Balkan som varade i flera decennier. Till slut bosatte de sig permanent i Italien och grundade det Ostrogotiska riket i slutet av 400-talet.  

Fr.v. Hagia Sofia, Istanbul - Stora akvedukten i Istanbul, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Längst västerut i Riket var utvecklingen likartad. En rad olika stammar värvades som feoderati, för att försvara riket. Bland olika stammar kan nämnas Visigoterna, även kända som västgoter, och Vandalerna. Bundsförvanterna var även här inte alltid att lita på. Efter att Ostrogoterna plundrade Rom 410 kände sig Kejsaren tvungen att ge tillstånd åt fler så kallade Germanfolk att slå sig ned på Romersk mark, bland annat Franker och Burgunder. Dessförinnan hade olika stammar vid årsskiftet 406-407 brutit rikets västra gräns och inlett svåra plundringar. Britannien gick permanent förlorat sedan ön utrymts för att försöka försvara riket mot alla yttre hot. Vandalerna slog sig så småningom ner i Nordafrika och grundade på 430-talet ett rike med centrum i nuvarande Tunisien. Därmed var även den riksdelen förlorad. Vandalernas kung Geiserik låg nästan konstant i fejd med Kejsaren i Ravenna och plundrade Rom 455.

Fr.v. Pantheon, Rom, Italien - San Vitale, Ravenna, Italien.

Hunnerna besegrades år 453, men den Romerska armén var nu helt beroende av de Germanska trupperna för att försvara rikets gränser. En maktfaktor som Romarna blev tvungna att hantera.

Fr.v. Akvedukt utanför Aspendos, Turkiet - Teatern i Aspendos, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Kejsaren själv, som varit enväldig under rikets storhetstid, kontrollerade en mindre del av Västrom. I praktiken var han dock bara en marionett till olika Germangeneraler som avsatte och tillsatte Kejsare i rask takt. År 476 avsatte Germanen Odovakar kejsaren Romulus Augustulus och utnämnde sig själv till kung över Italien. Det Västromerska Riket hade upphört att existera. Kejsar Zeno i Östrom kände en tilltagande oro över händelseförloppet och kände dessutom ett viss hot från de Ostrogoter som befann sig på Bysantisk mark i nuvarande Bulgarien, som Feoderati. I ett listigt arrangemang erbjöds den nyutnämnde Ostrogotiske Kungen Theoderik Kungamakten i Italien, om han lyckades besegra Odovakar.

Bilder från den mäktiga och fortfarande användbara teatern i Aspendos, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Ostrogoterna under ledning av Theoderik stärkt av arrangemanget med Kejsaren tågade med sin här mot Italien 488 och efter fem år var kungariket erövrat och Odovakar död. Theoderik bildade sedan ett i praktiken självständigt kungarike i Italien med Ravenna som huvudstad. Visigoterna i sin tur härskade över nästan hela nuvarande Spanien och Portugal, samt sydligaste Frankrike.

Fr.v. Lämningar i Side, Turkiet - Ruinstaden Perge, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

År 476 sätts, som tidigare nämnts, ofta som gränsen mellan antiken och medeltiden. I själva verket var händelsen 476 ingen omvälvande händelse för dåtidens människor, inte ens för makteliten vare sig de befann sig i den världsliga eller den andliga sfären. Det som skedde ledde inte till något abrupt slut på antiken, snarare en fortsättning på det som påbörjades 395 med uppdelning av det Romerska Riket och flykten från den västra delen.

Fr.v. Detalj från Perge, Turkiet - Akvedukten utanför Minturno, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

Det Östromerska riket klarade folkvandringstiden mycket bättre än Västrom även om man var hårt ansträngd av trycket från olika Germanfolk i början av 400-talet. Balkan utsattes för svåra plundringståg större delen av 400-talet, men så småningom stabiliserades läget och i början av 500-talet var riket mycket starkare.

Från Muséet i Paestum, Italien. Fr.v. Fasadutsmyckning - Målning, gravkammare. Foto Tommy Sörstrand.

De olika Germankungarna i väst erkände förvisso fortfarande den Östromerske Kejsaren som överhuvud. Men Kejsarens överhöghet var bara en chimär. I verkligheten hade Östrom inga möjligheter att styra utvecklingen i de kungadömen som etablerats i det som tidigare var Västrom.

Från Muséet i Paestum, Italien. Fr.v. Dykarens Grav, utsmyckning på sarkofaglock - Romersk marmorstaty. Foto Tommy Sörstrand.

Drömmen att återupprätta kejsarens makt i väst levde emellertid kvar i Konstantinopel, och Justinianus, kejsare åren 527-565, gjorde ett mycket ambitiöst försök att förverkliga den drömmen.

Bilder från Pompeji, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

Han återerövrade hela Italien, västra Nordafrika och sydligaste delen av Pyreneiska halvön, men till slut räckte inte resurserna till. Dels drabbades Östrom av en svår pestepidemi, dels gick det Sassanidiska riket till allt häftigare angrepp i öster. I Rom kom då en ny aktör med luft under vingarna och gjorde anspråk på makten. Påven Gregorius I hade inlett bygget av Kyrkostaten och redan lagt under sig en ansenlig del mark både i Italien och utanför dess gränser. Påven och Kyrkostaten kom senare att inta en central roll i bygget av ett nytt imperium separerat från den östra Ortodoxa delen och Kejsaren i Konstantinopel.

Bilder från Pompeji, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

I slutet av 500-talet och början av 600-talet låg Östrom i nästan konstant krig med Sassaniderna. När sedan Araberna, förenade under den nya religionen Islam, gick till attack var det två utmattade stormakter man angrep, som inte kunde stå emot. Östrom förlorade alla nordafrikanska områden till Araberna, inklusive Palestina och Syrien. Även Konstantinopel belägrades av Araberna, men kunde inte erövras. Det skulle dröja ända fram till 1453 innan staden fick ett nytt namn och en ny härskare. Mer om tiden efter 1453, Istanbul och Mehmet II kan du läsa här.